Allt skulle kunna förklaras som små vibrerande strängar. Problemet var att strängarna vibrerade i nio dimensioner. Våra tre vanliga plus sex pyttesmå. Så små att det skulle krävas en partikelaccelerator lika stor som en hel galax för att komma upp i de energinivåer där de skulle kunna observeras. Det betyder emellertid inte att din hand inte rör sig genom dessa pyttedimensioner när du rör på den. Alla punkter i vårt tredimensionella rum består nämligen, enligt teorin, av dessa små sexdimensionella "bollar".

Enligt den senaste supersträngkosmologin finns det en tionde rumsdimension, men den är inte ihopkrympt utan är av offantliga mått och bildar tillsammans med våra tre vanliga dimensioner ett fyrdimensionellt rum som härbärgerar allt.

En sfär är tredimensionell men dess yta är tvådimensionell. Det är därför vi kan lokalisera varje punkt på jordens yta med bara två tal - longituder och lattituder. Den nya kosmologin tänker sig att det vi upplever som vår värld bara är en tredimensionell "yta" av en fyrdimensionell "sfär".

Inte nog med det. Vår värld är bara en av många sådana fyrdimensionella sfärer som rör sig i det fyrdimensionella rummet. På ytan av dessa sfärer kan finnas andra världar! Det enda sätt vi kan känna av dessa andra sfärer är genom gravitationen från materien som är bunden till ytan på dessa andra världar.

Man har sedan länge vetat att ca 90% av all gravitation härör från vad som hittills kallats mörk materia, eftersom vi bara märker av den genom gravitation. Den nya kosmologin ger alltså svaret på vad denna mörka materia är. Det är materien i andra världar!

Eftersom gravitationen är en attraherande kraft så skulle stora materiesamlingar i vår värld motsvaras av stora materiesamlingar i närliggande andra världar och sålunda skapa parallella galaxhopar i parallella universa i ett gigantiskt megaversum.

Ljus kan sålunda inte lämna ytan och röra sig i den fjärde dimensionen. Gravitonerna kan däremot flyta ut i hyperrymden. När de gör en sådan resa blir de också mycket tyngre. Och även om fysiker inte kan spåra gravitoner i en högre dimension skulle de indirekt kunna upptäcka de energiförluster vid partikelkollisioner som skulle vara klart mätbara till följd av att tunga gravitoner försvann ut i hyperrymden.

Supersträngteorin har efter ett kvartsekel äntligen givit experimentellt testbara förutsägelser!

Det är inte så många gravitoner som flyter iväg därför att den sfär vars yta vi bebor kröker den omgivande rymden så att de flesta gravitoner faller tillbaka in mot ytan. Lustigt nog förklarar samma fenomen varför gravitationen är en så svag kraft. Den fyrdimensionella hyperrymden som vi och andra sfärer flyter omkring i är extraordinärt mycket krökt kring en "modersfär" som därmed håller fast de flesta gravitonerna som finns i hela megaversum. Detta lämnar bara ett fåtal gravitoner som kan bära den gravitaionella kraften till mer perifera sfärer som vår egen.

Den förklarar också de mystiska konstanter som den s k Standardmodellen är fylld av. De olika världarna speglar på sina tredimensionlla ytor de generella lagarna i den fyrdimensionella världen - alla utifrån sitt perspektiv och med sina lokala konstanter.

Men liksom man väl kan återge tre dimensioner i tvådimensionella teckningar om man bara känner till lagarna för perspektivteckning så skulle våra tredimensionella perspektivlagar väl kunna användas för att utforska de generella lagarna i det fyrdimensionella megaversumet.

Och eftersom supersträngteorin är en matematisk modell där allt hänger ihop kan vi genom experiment lära oss mer och mer om denna kosmologi. Den är alltså trots sin märklighet inte någon frisvävande spekulation till skillnad från religiösa kosmologier.