En form av beräkning är att mäta saker. Beräkningar kan göras mer eller mindre grova men aldrig exakta. Det visar sig att vi aldrig (ens i princip) kan mäta något som är mindre än Plancklängden. Plancklängden är ofattbart kort, men det är inte dess korthet som är det mest ofattbara i sammanhanget.

Då händer det mest ofattbara av allt som händer vid Plancklängden. Inte nog med att avstånd vid Plancklängden kan beteckna massa, längd eller tid och uppgår till något gemensamt "existensavstånd", det visar sig också att det är omöjligt att mäta avståndet mellan "existensavstånd"; det kan lika gärna vara ett "existensavstånd" som inget avstånd alls.

Vid Plancklängden kan man inte skilja på något och intet!!

Svaret på den gamla frågan om varför det finns någonting snarare än ingenting tycks vara att det är samma sak. Vad ligger då bortom tid och rum? Om man där inte kan skilja på ett avstånd och inget avstånd alls måste det vara en värld där avstånd inte har någon betydelse. Inom supersträngteorins senaste utskott M-teorin har man med hjälp av en ny matematisk gren icke-kommutativ geometri (en geometri där just avstånd saknar mening) börjat göra beräkningar som visar att nolldimensionaliteter genom fasförändringar i denna underliga geometri kan bilda endimensionella supersträngar som bygger upp tid och rum och vars olika vibrationer i denna egenskapade miljö motsvarar alla fysiskt möjliga partiklar och i förlängningen alla våra beräkningar.