Inte minst nu i newage-erans mörka tidsålder är det därför av yttersta vikt att kommentera dessa invändningar genom att lyfta fram en av de största upptäcker som gjorts de senaste decennierna inom naturvetenskaperna - Om de fundamentala naturlagar som upptäckts av naturvetenskapen är giltiga kan det inte finnas någon bakomliggande uträkning av verkligheten.

Ett annat sätt att uttrycka detta är, att tro på Guds existens är inte i överensstämmelse med vår erfarenhet av naturlagarna. Och detta inte bara i den banala meningen att Gud i så fall måste kunna sätta sig över naturlagarna, vilket de flesta religiösa mäniskor ser som en grundtes (och religiösa vetenskapsmän fram till bara något decennium sedan kunde rättfärdiga sin samtidiga Gudstro och studier av naturlagarna med), utan i den mycket djupare meningen att vår kunskap om naturlagarna motbevisar Guds existens.

Den verkligt märkliga upptäckten var dock att denna symmetri, denna avsaknad av regler (det finns inga; "Om här, flytta dit!") leder till ett universum där per definition(!) våra kända naturlagar - där lagen att energi varken kan skapas eller förstöras eller lagen att energin är lika med massan multiplicerad med ljushastigheten i vakum i kvadrat kanske är de mest kända - måste gälla!

Alla upptäckta naturlagar kan härledas till bakomliggande symmetrier och strukturlöshet. Våra naturlagar är inget annat än uttrycket för verklighetens totala avsaknad av design. Total avsaknad av design kan definieras med dem!

Naturlagarna, och deras underliggande symmetrier, är alltså inte en del av verklighetens struktur, de är en manifestation av avsaknaden av struktur så när som på lokala öar i universum, där symmetrierna är brutna. Även om dessa lokala brott är mycket viktiga för oss, eftersom alla naturkrafter (till skillnad från naturlagar), all struktur och allt levande är ett resultat av symmetribrott (och den därpå byggande evolutionen), så är alla symmetribrott spontana i den meningen att de inte föredrar någon speciell "riktning". Sådana slumpmässiga fluktuationer upprätthåller i själva verket den övergripande symmetrin, som i sin regellöshet är ett totalt kaos - dvs en fulländad symmetri.

För att detta inte ska låta för dystert, utan tvärtom mycket inspirerande, ska till slut framhållas att allt pekar på möjligheten av en lätt omskrivning av tesen i vårt inledande stycke - Ju mer vi når kunskap om, ju mer inser vi att allt kan ges en mening och att det ligger en övermänsklig beräkningsförmåga och design i slutet av vår kunskapssträvan.