Barrskogens store strövare korpen
Korpen är barrskogens store strövare. Redan under häckningstiden måste det vara väldiga arealer som täcks av korpparets spaningsverksamhet kring boplatsen, och under andra delar av året finns det knappast någon barrskogstrakt, som inte då och då får besök av de stora, svarta spanarna. Kring tysta, öde sjöar och myrar, och kring mörkt barrskogsklädda bergryggar, ekar korpropet. Få fåglar meddelar så effektivt vem som kommit till trakten. »Korrp - korrp» ljuder ropet starkt och långt ut över skogen. Korpen på långvandring inom landet - vilket inom parentes nog är betydligt vanligare än vad som är allmänt bekant - sträcker över på väldig höjd. Endast korpropet förråder den, och man ser de svarta fåglarna skyhögt dra fram på rovfågelmanér, än kretsande, än glidflygande långa sträckor. På jakt och spaning inom hemmareviret går färden däremot ofta fram nästan i trädtoppshöjd. Befinner man sig då själv nere i skogen, är det ofta bara lätet som avslöjar fågeln. Kanske hinner man uppfatta glimten av två stora, svarta fåglar på långa, mjukböjliga vingar, formade nästan som bladet på en pennkniv. Korpen tycks ha en otrolig näsa för att hitta ätbart inom sitt jaktområde, men »näsan» är i detta fall naturligtvis de skarpa ögonen. En slaktplats vid höstens älgjakt kan t ex ofta effektivt visa att det finns korp i trakten, även om ingen tidigare visste om det. Det är väl troligt att uppspårandet går till ungefär som hos gamarna på den afrikanska savannen, och hos måsarna längs kusten. De fåglar som är närmast ilar till platsen, deras speciella, snabba flykt observeras av andra längre bort, när de sätter fart, iakttas de av ytterligare andra ännu längre bort, osv. Kanske blir det de små mesarna som först sätter lavinen i rörelse kring den döda älgen. Sedan kommer skogens nötskrikor eller lavskrikor som i sin tur ses av kråkor och skator, och till slut är den vittströvande korpen där. Ja, kanske seglar också till slut den väldiga, mörka vingsilhuetten av örnen in över scenen. Förr måste korpen ha varit en vanlig fågel på många håll i landet. Namn på sjöar och berg som Rammen, Ramklev och Ramhult berättar om gamla tillhåll för »rammen» -korpen, den »ramsvarte». Att korpen sedan dog ut i många trakter har tidigare skyllts på hård förföljelse från människans sida, men det finns en del nyare tecken som tyder på att detta inte enbart var orsaken. Korpen måste förr ha gynnats av sämre ordning på människans avskräde, av människans jakt ute i markerna så gott som året runt, och därtill av de större rovdjurens jakt och bytesrester i nu rovdjurstomma marker. När näringstillgången på senare år av mycket speciella anledningar lokalt ökar, har korpstammen direkt svarat med en förvånansvärt snabb tillväxt. Särskilt bekant är hur utläggningen av slaktavfall som gödning i västsverige, resulterade i en nästan otroligt snabb ökning av korpen, och rendöden längs järnväg och landsväg i norr har alldeles tydligt gynnat korpen i dessa trakter. Åter klingar korpropen på många håll i branterna vid Ramklev och Ramhult och de andra bergen. Och man måste säga att det är en vinst för ett allt fattigare landskap att korpen kommer tillbaka, när vi samtidigt genom gifter, förföljelse och störningar av olika slag ser ut att förlora så många andra av djurvärldens säregna profiler, t ex falk, uv och örn. Jaktvårdaren ser väl ofta som vanligt med sneda blickar på denna förmodade konkurrent, men i själva verket vet vi ingenting om huruvida denna framför allt asätande fågel har någon verklig betydelse för upp eller nedgången i småviltstammarna i en viss trakt. Korparna kring och över sitt berg erbjuder i stället njutning för både öga och öra, i synnerhet under vårvintern. De är otroligt skickliga flygare och kan långa stunder ägna sig åt hisnande flyglekar med glidflykt, volter och dykningar med indragna vingar, allt ackompanjerat av en rik och omväxlande repertoar av läten. Medan snön ännu ligger djup kring berget bygger korparna på sitt bo, helst i någon alldeles oåtkomlig, ugnsliknande klyfta i bergväggen. Men där inga berg finns kan korpen också välja kronan i ett högt träd. Sett på närhåll är det ett vackert bygge. Ytterpartiet ser ut som en präktig videkorg sammanflätad av ibland tumstjocka släta torrgrenar i grått och sandbrunt, och innanför bäddar korparna till en varm tjockväggig bobale av gräs bast, ull och hår. Det kan behövas under den tid då de nakna ungarna finns i boet under kalla vårvinternätter med stark kyla. Honan lämnar under denna tid inte gärna boet med ungarna, och det blir hanen som sköter matanskaffningen på långa turer i omgivningen. Ganska snart börjar bohyllan och hyllorna omkring att lysa gulvita på långt håll. Korparna har liksom rovfåglarna en rinnande spillning, och ungarna skjuter den ut över bokanten i en stråle, som gör bergsidan vitrandig. Graden av »vitmålning» blir därför ofta ett tecken på hur långt korparna kommit i sin häckning. I maj, innan flertalet andra fåglar ens börjat sin häckning, lämnar ungarna boet. Länge håller de dock till i boets närmaste omgivning och förföljer outtröttligt föräldrarna på hyllorna och i träden med ekande rop, tiggande mat med uppsträckt näbb och till hälften utslagna vingar. Just då, när man ser de två generationerna bredvid varandra, framgår det tydligt hur ståtligt blåsvartskimrande den gamla fågelns dräkt är, jämförd med den ungas mattsvarta. Korpen behöver två år på sig för att bli häckningsduglig, och det är med all sannolikhet mest sådana ännu icke könsmogna ungfåglar, som man oväntat kan få se på vandring i alla delar av landet.
Publicerat med författarens tillstånd. Ur Barrskogens fåglar Viking Olsson © 1968 Viking Olsson Almqvist & Wiksell Förlag AB, Stockholm Fotografier av författaren Viking Olsson, Stigarvägen 1, S-611 65 Nyköping, Sweden.

foto ©Viking Olsson