Þiazi¹(Tjatse) en jätte som bor i Trymheimr², han är äldst av Ölvaldi"s tre söner vilkas namn Þiazi, Iði och Gangr tycks hänsyfta på Rhenfallen vid Schaffhausen. När Þiazi i örnskepnad slogs med en stång av Loke, fastnade stången genom trolldom på fågeln och på Lokes händer . När örnen lyfte drog den Loke med sig. Han räddar sitt liv genom att lova Þiazi att han ska locka Iðunn med hennes ungdomsäpplen äpplen ut från Ásgarðr och till en skog där Þiazi kan föra bort henne. Loke tvingas av asarnar att hämta tillbaka Iðunn. Han hittar henne ensam vid Þiazis gård, Loke förvandlar henne till en nöt och flyger i falkhamn mot Ásgárðr med nöten i hans klor. Þiazi i örnhamn förföljer honom men dödas av asarna när han kommer innanför muren i Ásgárðr. Þórr (Tor) kastar den döde Þiazis ögon upp i himlen där de blir till två stjärnor. Senare ingår Þiazis dotter Skaði förlikning med hennes fars dråpare och gifter sig först med Njörðr sedan med Óðinn själv. Skaði och Óðinn fick en son som heter Sæmingr³. ¹ Ett samiskt ord som betyder "vatten". ² "Larmhem" ³ =Antagligen "Same" Þiazi¹ A Giant living in Trymheimr², he is the oldest of Ölvaldi"s three sons whose names Þiazi, Iði and Gangr seem to allude to Rhenfallen at Schaffhausen. When Þiazi in eagle-shape was hit with a pole by Loki, the pole was by magic attached to the bird and to Loki"s hands as well. Then the eagle took off and drug Loki with him. The Deceitful One saved his life by promising Þjazi that he will entice Iðunn with her apples of youth out of Ásgárðr and into a forest where Þiazi can abduct her. This he accomplishes, but Laufey"s son is forced by the Ásir to bring Iðunn back. Finding her alone at Þiazi"s garth, Loki transforms her into a nut and flies in the shape of a falcon towards Ásgárðr with the nut in his claws. Þiazi in eagle-form persues him but is killed by the Ásir when he gets inside the wall of Ásgárðr. þórr (Thor) throws the eyes of the dead Þiazi up in the sky where they become two stars. Later on Þiazi"s daughter Skaði reconciles with the killers of her father and marries first Njörðr then Óðinn himself. Skaði and Óðinn had a son named Sæmingr³. ¹ A Sami word meaning "water". ² "Home of Noise" ³ =Probably "Sami", Jag dräpte Tjatse, den kärve jätten; Allvaldes sons ögon jag kastade högt upp på klara himlen. Dessa äro minnen av mina storverk, som alla människor sedan se. Vad tog du dig till medan dess, Harbard? Sången om Harbard Det var en man som hette Ägir eller Hle; han bodde på den ön som nu kallas Hlesö. Han var mycket trollkunnig. Han styrde sin färd till Asgård, men asarna visste av hans färd i förväg; de undfägnade honom väl, men de förvände också synen på honom i många stycken. Och om kvällen, då det skulle drickas, lät Odin bära in svärd i hallen, och de glänste så att det lyste av dem, och man hade inte något annat lyse medan man satt och drack. Så gingo asarna att hålla gille, och i högsäte satte sig de tolv asar som skulle vara domare och som heta Tor, Njord, Frej, Tyr, Heimdall, Brage, Vidar, Vale, till, Höne, Forsete, Loke; och sammanlunda asynjorna, Frigg, Freja, Gefjon, Idun, Gerd, Sigyn, Fulla, Nanna. ägir tyckte att allt var präktigt att skåda. Alla brädväggama voro smyckade med vackra sköldar; det, bjöds också på, mjöd, och man drack mycket. Näst intill Agir satt Brage, och de drucko och samtalade med varann; Brage fönalde för ägir många tidender om sådant som hade hänt asarna. Han började med att förtälja hurusom tre asar gåvo sig åstad hemifrån, Odin och Loke och Höne, och de färdades över fjäll och genom ödemarker, och de hade ont om mat; men när de komma ner i en dal, få de syn på en flock oxar, och de togo en av oxarna och lade den i en kokgruva. Men när de tycka att det bör vara färdigkokt, öppna de gruvan, men det var inte färdigkokt; och nästa gång, då de öppnade kokgruvan efter en stund, var det inte heller färdigkokt, och de undrade sinsemellan hur detta kunde komma sig. Då hörde de någon tala i eken ovanför dem, och den som satt där sade att det var han som vållade att koket inte vart färdigt i gruvan. De tittade upp, och där satt en öm, och han var inte liten. Och örnen sade: "Om ni låter mig äta mig mätt på oxen, så kommer det att bli färdigkokt." Det gå de med på. Då sänker han sig ner ur trädet och sätter sig vid kokgruvan och lägger till en början" genast för sig oxens bägge l år och bägge bogan Då vart Loke vred och tog upp en stor stång och svingade den så hårt han orkade och drämde till i skrovet på örnen. Örnen rycker till för hugget och flyger upp; då satt stången fast baki örnen, och Lokes händer häftade vid andra ändan på stången. Örnen flyger så pass högt att Lokes fötter sopa med sig stenskravel och rullsten och tråd; och han tror att hans armar skola slitas loss från axlarna. Han ropar och ber örnen så innerligt om fred, men örnen säger att Loke slipper aldrig lös, om han inte svär honom en ed att få ut Idun ur Asgård med hennes äpplen. Det går Loke in på, och så slipper han lös och återvänder till sina färdmän; och det har inte för den gången sagts flere tidender om deras färd, förrän de kommo hem. Men när den avtalade tiden är inne, lockar Loke Idun till en skog utanför Asgård och säger, att han har hittat några äpplen som hon nog skall tycka äro värdefulla, och han bad att hon skulle ta med sig sina äpplen och jämföra dem med de andra. Då kommer jätten Tjatse i örnham och tar Idun och flyger iväg med henne till sin gård i Trymheim. Men asarna foro illa av Iduns försvinnande, och de blevo snart gråhåriga och åldriga. Då höllo de ting, asarna, och frågade varandra om det senaste man visste om Idun - och det sista man hade sett av henne var att hon gick ut ur Asgård med Loke. Då vart Loke tagen och förd till tings, och man hotade att dräpa honom eller pina honom. Han vart rädd och lovade att leta efter Idun i Jotunheim, om Freja vill låna honom falkhamnen som hon äger. Och när han fick faikhamnen, flög han norrut till Jotunheim, och en dag kom han till jätten Tjatse. Han hade då rott ut på sjön, och Idun var ensam hemma. Loke förvandlade henne till en nöt och tog henne i sina klor och flög sin väg så fort han kunde. Men när Tjatse kom hem och saknade Idun, tog han ömhamnen och flög efter Loke med susande vinddrag kring vingarna, liksom eljes då en örn flyger fort. Men när asarna sågo hur falken kom flygande med nöten och var örnen flög, gingo de ut till Asgårds mur med bördor av hyvelspån. Och när falken kom flygande in över borgen, sänkte han sig ner invid borgmuren. Då tände asarna på hyvelspånorna. Örnen kunde inte hejda sig, när han gick miste om falken; då tog det eld i hans fjädrar, och han kunde inte längre flyga. Då voro asarna tillstädes och dräpte jätten innanför Asgårds borgled, och det dråpet är vida frejdat. Men Skade, jätten Tjatses dotter, tog hjälm och brynja och alla vapen och for till Asgård för att hämnas sin fäder; men asarna bjödo henne förlikning och skadestånd, och först och främst. att hon skulle få välja sig en man bland asarna efter fötterna -någonting annat skulle hon inte få se. Så fick hon syn på ett par övermåttan vackra karlfötter och sade: "Den här väljer jag - det kan inte finnas mycket som är fult på Balder." Men det var Njord på Noatun. Men hon hade också det förlikningsvillkoret, att asarna skulle göra det som hon inte trodde dem om att kunna: få henne att skratta. Då gjorde Loke så, att han band ett rep om skägget på en get och knöt den andra ändan om sin pung, och de gåvo efter ömsevis och rämjade högt båda två. Och så datt Loke ner i knät på Skade, och då skrattade hon - och då vart det förlikning mellan henne och asarna. Det har sagts att Odin för sin del gav Skade den gottgörelsen, att han tog Tjatses ögon och slängde upp dem på himmelen och gjorde två stjärnor av dem. Då sade Ägir: Tjatse tycks mig ha varit nog så märklig. Av vad släkt var han? Brage svarar: Hans fader hette Ölvalde, och det jag har att säga dig om honom måste nog synas dig minnesvärt. Han var mycket rik på guld, och när han dog och hans söner skulle skifta arv, höllo de räkning på guldet, som de skulle skifta, på så sätt, att var och en skulle ta en munfull och alla lika många. En av dem var Tjatse, den andre Ida, den tredje Gang. Och vi ha numera hos oss det talesättet, att vi kalla guldet dessa jättars muntal, men i runor och skaldskap dölja vi det så att vi kalla det dessa jättars mål eller ord eller tal. Ur Snorres Edda Björn Collinders översättning